Att inse..

Att till slut inse den bistra sanningen om mig själv gör ont – Just för att den sänker mig, den gör illa mig, den öppnar på ett smärtsamt sätt mina sinnen, den gör mig påmind om mitt sämsta jag. Jag är inte alltid så stark som jag trott, jag faller fortfarande för frestelser som jag gjorde förr. Mot min vilja så dras jag till sånt som jag måste låta bli. Det är så mycket enklare att bara falla än att kämpa emot. Jag behöver inte gå in på detaljer men jag kan säga så mycket som att det inte handlar om farliga saker. Utan bara vanliga vardagsbestyr, som för normalt fungerande människor inte kan tyckas vara så svåra att motstå. Men för mig får det hela min värld att rasa samman. Vet Ni? Jag pratar om RUTINER!! Jag har trillat dit igen, mina rutiner är rejält naggade i kanterna, och det innebär även att jag sitter här nu, besviken, ledsen, arg, bitter men framförallt förvånad över vetskapen om mitt stora misslyckande igen. Men envis som en åsna ska jag trött ta mig upp i sadeln igen, för livet jag fått tillbaka är alldeles för värdefullt för att försumma och förstöra. Knackar återigen mig själv hårt i pannan och säger högt: Ta en dag i taget hjärtat, jämför dig inte med andra, se på dig själv som den goda människa du är, ta ett steg i taget, ta dig inte vatten över huvudet, leta inte fel, försök inte hålla fler bollar i rullning än du mäktar med! Ja herregud, listan kan bli längre än min barndoms önskelista till Tomten, och min arma panna blålila av alla förmaningar och knackningar. Och sist men för den skull inte minst: Ropa inte hej förrän du kommit över ån, för förr eller senare är du där om du kämpar på och aldrig, aldrig ger upp…