Lycklig som få..

Hej!

Men så länge sen det var sen vi sågs kära blogg. Oj, vad jag har försakat dig. Men du, förlåt mig för det, det har varit så fullt upp.

Vilket liv, vilka känslor och vilka enorma upplevelser. Nej fan, jag har inte åkt jorden runt och sett några underverk, jag har bara upplevt livet, här och nu. Det är så jag måste se på det, se livet ur mitt eget perspektiv, och då är det enormt..

Jag måste sluta skriva nu, måste kyssa mannens panna. Han sover sött trots spännande fotbollsmatch på tv:n. Han gör allt för mig, så hur svårt kan det vara att kyssa hans panna och säga att han är vacker och att jag aldrig upplevt något liknande. Tänk vad lite det behövs för att känna så stort, tänk vad lite det behövs för att förstå hur viktigt det är att leva här och nu..

Kram //

Anette ❤

21 Januari år efter år..

Idag är det kramens dag – Tänk att man måste hitta en dag för allt, tänk att människan inte är så spontan av sig
själv som man skulle kunna önska.

Jag ska inte klaga, kramas är ju så härligt! Men jag tänker på dom som aldrig får en varm kram, känner sorg när jag vet hur mycket det kan betyda både för kropp och själ.

Ge Er ut på stan och kramas idag folket! Var inte rädda, en kram ger ingen allvarlig smitta, det enda är att just Du smittar av Dig med lite kärlek, och hur farligt är det?! Och om det känns fel så sprid Ditt vackra leende omkring Dig! Fast är Du surpuppa idag och inte vill annat än bli glad, börja med att hoppa in i badrummet och lås om Dig, ställ Dig framför spegeln och le stort, jag lovar Dig, ett vackert leende möter upp och dagen är räddad..

Kramar i stora lass från mig, till Dig!

Otack..

Tänk om folk hade vett att bara någon gång visa tacksamhet åt vad som serveras på tallrikar och i skålar!
Folk rynkar på näsan, folk säger äckligt, folk säger jag vill inte ha det där, folk säger om jag inte får det jag vill ha så kommer jag gå vidare med detta.

Ja, jag säger folket just för att alla som gör på det här viset ska känna sig träffade! Skärpning folket!!
Tänk om inte andra såg till att alla medel som behövs för att tillgodose alla era orimliga krav fanns! Tänk om Ni blev ombedda att sköta allt själva?! Hur skulle det gå? Försök att få en liten inblick i vad saker och ting kostar och hur och vad du kan göra för att underlätta för de som kämpar för Er!

Ja, jag är bitter i den här frågan just för att jag ser allt för mycket otack och slöseri överallt. Var rädd om välfärden, var rädd om den hand som föder dig och framförallt: Var rädd om Jordens resurser!

Ge mig ett hopp om människan och hennes vilja att ge i stället för att bara ta, då först ska jag sluta tjata och klaga.

Gokväll Ni fina som vill väl, och som försöker kämpa för rättvisa och jämlikhet!

Kram / Anette ❤

Trött..

Jag är bättre på monopol än på mig själv. Jag är bättre på andra än på mig själv. Jag är bättre på annat än på mitt eget. Ja, så ser det ut faktiskt! Jag har aldrig haft någon personlig struktur, aldrig skapat egna rutiner. Allt har i alla tider handlat om andras väl och ve.

Överallt där jag befinner mig så försöker jag tala om för folk hur viktigt det är med riktlinjer, allt från regler till lagstiftning. Men ingenstans inkluderar jag mig själv. Så fort det kommer ledig tid där inget är inbokat då ligger jag kvar i sängen. Vad är det för värde? Hur kan man vara så respektlös mot sig själv? Jag vill eftersträva värdet av tyngden i ”jaget” när vi fostrar våra unga, vill få dom att känna att det inte är fel att ta hand om sig själv, planera för sin framtid, känna god självkänsla och gott självförtroende, utan att för den skull vara rädda för att känna sig egoistiska.
Jag tror på att ta hand om sig gör att vi får mer ork och lust att bry oss om varandra!

Nu ska jag göra ett försök att ta hand om mig innan jag går iväg och gör andra en god gärning genom arbetet jag valt att varje dag gå till!

Må så gott och ta hand om Er!

På nytt & på det igen..

Mitt liv ser ut lite grann som mitt EKG, det går upp och det går ner. Förmodligen som det gör för alla andra människor.
Det trista med mig är att det blir så himla tydligt. Mår jag lite sämre mentalt så märks det så väl i mitt världsliga engagemang. För jag blir tjatig och långrandig och faktiskt ganska humorfri i det jag pratar och skriver om.
Går kurvan upp så spritter det i hela kroppen och så även i knoppen. Sjuka uttalanden, snabba repliker och allmänt full av bus & skratt. Trivsam med andra ord.

Sen en tid tillbaka är jag djupare än djupast, men för den skull inte deprimerad. Och det skulle jag vilja vända på snarast eller på en gång faktiskt. För det tär att inte le ofta, det tär att inte ha något roligt att komma med i vissa sammanhang. Och det tär att vara mitt efternamn i mitt sinne…

Så nu har jag laddat i träningslokalen (säng, soffa, köksbordet, toan) med massa humor. Kanaler på tv med illavarslande nyheter är bannlysta för en tid framöver. Nu ska det tas in andra energier för att orka gå vidare som spillevinken från ovan. Men självklart ska jag inte sluta bry mig om viktiga saker. Självklart kommer jag låta mycket och högt ändå.

Nog babblat för nu…

Ha en underbar dag och gör ditt bästa av den. Och misslyckas du, så på’t igen bara och ge aldrig upp, det lönar sig i längden..

Våga är inte farligt..

Vad är det som händer? Okej, det var länge sen jag var inne här och skrev, jag vet och är ledsen för det.
Men hur som helst, vad händer egentligen med människan? Varför törs vi så lite? Varför är vi så rädda för allt? Vad är det som gör att en del vågar sticka ut medan andra väljer att ta ett steg tillbaka?
Jag har en önskan att kunna förmedla till folket att de ska våga ta för sig mer, våga yttra sig, våga ha sina egna åsikter utan att vara rädd för vad som ska hända.
Har vi bara fått våra munnar för att äta med? Våra öron för att det ska växa hår i dom, eller samlas vaxproppar i? Våra hjärnor för att samla så mycket tankar i att den sprängs vilken sekund som helst?
Är det inte av delande av åsikter vi lär oss saker? Är det inte diskussioner som gör att vi kommer någon vart och kan fatta viktiga beslut?

Är vi så präglade av Jantelagen fortfarande? Är det så fel att tro på sig själv? Är denna oskrivna lag så stark att vi fortfarande låter den styra oss i rädslan för att andra ska tro att vi tycker att vi är mycket bättre än alla andra för att vi uttalar oss om saker och ting?

Jag vet att detta fenomen förekommer även i andra delar av världen. Och att man på engelska använder sig av uttrycket ”Tall poppy syndrome” som säger att en person som gjort något bra inte ska uppskattas eller erkännas för att den inte är värd det!

Vakna folket!! Visa att du tror på dig själv, visa vad du kan, visa att du vågar stå för vad du tror på! Det inger förtroende hos andra, det får dig att växa som människa och det gör fördel för mänskligheten.

Håll inte tyst på festen, på parmiddagen, i sammanträdesrummet, på tunnelbanan. Var inte feg, stå upp för din rätt att yttra dig, för din rätt att få tycka det du tycker! Ta diskussion i frågor du brinner för! Men glöm aldrig att använda dina öron för att visa din respekt mot andra människor och deras åsikter och yttranden, det är det vi lär oss av!
Kunskap ska vi dela med oss av och det ska spridas jorden runt! Och det genom att VÅGA tala både högt och lågt, i skrift och i tal…

Och en sak till, bara för att man har delade åsikter betyder det inte att man måste vara ovänner för den skull dagen efter en vild diskussion!

Puss & kram hela dan / Anette

Många bollar..

Det är mycket nu – Det är inte bara Zlatan som har många bollar i luften. Det är kul när det händer saker hela tiden, men jag känner att det är svårt att hålla i sär det ena från det tredje. Från att vara lugn, uttråkad och sysslofattig till 0-100 på tre sekunder tar på mina hjärnhalvor. Därför kan jag nog uppfattas som en aning disträ och ointresserad.

Min känsla för de utsatta är alltid med, de utsatta i världen påverkar min hjärtenerv så starkt att jag måste skriva av mig ibland för att inte gå sönder invändigt. Jag gråter av sorg varje gång jag sätter på tv:n, slår på radion, bläddrar i en tidning eller går ut på nätet. Allt som händer ute i världen är så tragiskt. Det går inte en dag utan att folk dör pga krig, maktmissbruk, svält eller annat fruktansvärt.

Men mitt i all misär så försöker jag se till min egen lycka, ta vara på varje sekund som gör mig gott, för jag har det fint. Och jag önskar att varenda liten kotte här på jorden som inte har det så lätt skulle få uppleva den trygghet jag känner inom mig i min lilla bubbla.

Idag såg jag lyckan, en liten människa som levt ett hårt liv trots sina unga år fick ett glädjebesked som kommer att förändra dennes liv för all framtid, en framtid som ingen av oss hade vågat hoppas på ens i vår vildaste fantasi. Ibland kan ödet vifta med sitt magiska trollspö, när önskningar uppfylls utan minsta förvarning, då mirakel sker. Såna dagar samlar jag på, i ett skrin inne i mitt hjärta. Det är det som får mig att vilja fortsätta slåss i min kamp för de som har det svårt, på mitt egna vis, utefter mina förutsättningar. Därför måste man låta mig få försvinna in i mig själv ibland, för det är då man får ut mest av mig och mitt engagemang.

Må så gott, ta vara på det lilla i livet och få ut det stora som det lilla ger…

Vad händer..

Det är nu man ska sova, men det går inte för jag har så svårt att hålla mina känslor i sär. Den ena vill sova, den andra vill älska, den tredje vill rädda världen från allt ont.
Vad är det som händer ute i världen, hur kan det vara så otroligt stor skillnad mellan olika kontinenter? På den ena rasar det brinnande kriget där oskyldiga människor får sätta sina liv till, på en annan protesterar naturen mot allt ont vi gör mot Moder Jord. Stora vattenmassor sköljer in över städer och även där mister människor och djur sina liv utan att ens hinna blinka. Där jag befinner mig råder endast meningsutbyten i form av svordomar och glåpord. Självklart har även min värld närmat sig det ofrånkomliga eländet, det ska jag inte sticka under stol med.

Sitter i en fåtölj och undrar hur det känns att hitta och bära sitt döda barn som lemlästats av bomber och splitter men kommer bara fram till att det är omöjligt att tänka mig in i den känslan. För innan jag ens nått till bilden så gråter jag av rädsla och ser mina älskade barn på min näthinna, och då trygga och hela i levande livet. Hemska och fruktade tanke om något skulle hända dem, det bästa jag har och det jag är mest tacksam för här i världen. Men jag förstår med smärta i mitt hjärta att många föräldrar ute i de kalla krigen, och i de katastrofdrabbade delarna i världen får utstå det vidriga lidandet. Och jag försöker förstå varför just jag hamnade här i min trygga värld, vad jag gjort för att få leva ett så tryggt liv här, när andra människor lever i fruktansvärd sorg, otrygghet och fattigdom?

Den lilla filosofen i mig har tusen olika teorier, men kommer inte fram till vilken av dessa som satte mig här på just den här sidan av jordklotet den 9 oktober 1964. Kan bara med tacksamhet bocka och buga för förtroendet, att låta mig få bli den jag är och det jag har möjlighet att åstadkomma för mig själv och mina medmänniskor. Jag ska göra mitt bästa och lite till för att sprida ringar på vattnet för att skapa ett vänligare samhälle åt oss alla. Börjar med mig själv, skapar ett lugn i mitt sinne för att orka leva och verka även i morgon, för i morgon är en annan dag, då vi kan fortsätta att förverkliga våra drömmar att rädda världen från undergång, och fortsätta att älska självaste – LIVET!

God Natt alla kära & Sov så gott!

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något // Kram

Ur ett annat perspektiv..

En dag kommer min lilla Iris få sin första ballong och kanske blir det jag, hennes Mormor som ger den till henne. Och som barn i allmänhet gör så glömmer hon bort sig, släpper taget om snöret som är länken mellan henne och ballongen för att något annat spännande hamnar i hennes blickfång. Naturligtvis kommer det komma tårar och gråt när den fina ballongen försvinner högt upp bland molnen. Då ska jag lugnt och stilla berätta för henne att den alldeles strax kommer att landa på en söt men mycket uttråkad liten Ängels lilla nästipp. Och förgylla hennes dag bland molnen… Tror den kommer att funka faktiskt!

Puss & Kram hela långa dan.

Att inse..

Att till slut inse den bistra sanningen om mig själv gör ont – Just för att den sänker mig, den gör illa mig, den öppnar på ett smärtsamt sätt mina sinnen, den gör mig påmind om mitt sämsta jag. Jag är inte alltid så stark som jag trott, jag faller fortfarande för frestelser som jag gjorde förr. Mot min vilja så dras jag till sånt som jag måste låta bli. Det är så mycket enklare att bara falla än att kämpa emot. Jag behöver inte gå in på detaljer men jag kan säga så mycket som att det inte handlar om farliga saker. Utan bara vanliga vardagsbestyr, som för normalt fungerande människor inte kan tyckas vara så svåra att motstå. Men för mig får det hela min värld att rasa samman. Vet Ni? Jag pratar om RUTINER!! Jag har trillat dit igen, mina rutiner är rejält naggade i kanterna, och det innebär även att jag sitter här nu, besviken, ledsen, arg, bitter men framförallt förvånad över vetskapen om mitt stora misslyckande igen. Men envis som en åsna ska jag trött ta mig upp i sadeln igen, för livet jag fått tillbaka är alldeles för värdefullt för att försumma och förstöra. Knackar återigen mig själv hårt i pannan och säger högt: Ta en dag i taget hjärtat, jämför dig inte med andra, se på dig själv som den goda människa du är, ta ett steg i taget, ta dig inte vatten över huvudet, leta inte fel, försök inte hålla fler bollar i rullning än du mäktar med! Ja herregud, listan kan bli längre än min barndoms önskelista till Tomten, och min arma panna blålila av alla förmaningar och knackningar. Och sist men för den skull inte minst: Ropa inte hej förrän du kommit över ån, för förr eller senare är du där om du kämpar på och aldrig, aldrig ger upp…